En vecka...

en årstidsresa genom vårt avlånga land.
Jag fann våren, jag fann försommaren och vårvintern,
jag fann skönhet och våryra,
jag fann likheter och olikheter,
jag fann insikt i att allt är förgängligt och att det är dags att öppna ögonen innan det är för sent.
Jag fann det gamla och övergivna,
jag fann skönheten även där,
jag tror...
att jag fann själen i det nordiska vemodet.

En skräddare på näsan...

eller en efterhängsen man på ryggen...
Våren är underbar, eller hur?

Jag sitter här...

 medan min stad sprängs i bitar...

jag sitter här...
och ungdomen rusar förbi...

Jag är trygg, jag har sett, upplevt och upplever...

Jag funderar, jag reflekterar och ifrågasätter...

Är de lyckliga, de unga...
är de tillfreds, känner de tillförsikt, har de framtidstro...
Jag hoppas...men, jag tillåter mig tvivla...tyvärr...

Vi lekte idag...

i vår skog...
jag, femman och sjuan...
översvämning, is, kallt, åska...

Vi lekte även i fjol...
för exakt ett år sedan...på samma plats...
torrt, varmt, sol...glädje och hopp...

Det är livet, det är naturens växlingar och oförutsägbarhet...
och skönheten finns där, alltid...
det gäller bara att SE.

Ensamhet...

längtan, vårkänslor...
javisst gör det ont...
även om man är två:)

Vem bär ansvaret,

vem ifrågasätter, vem sätter gränser, vem har skulden?
Vem klättrar på stegen,vem hämtar skräpet,vem sitter ensam i sin fyr?
Vem är jag , vem är du, vem bestämmer och bedömer?

Just dessa bilder berör mig...de ställer så många frågor...
de blev till...en gråmulen, regnig och allmänt ruskig kväll i Svolvaer,
i Lofotens fulsnygga huvudort.

En inre resa...

en dröm...
eller en vandring mot det okända, det farliga och lite skrämmande.
En lång vandring som tar slut, som vänder mörkt till ljust...
när man ser öppningen...
när man känner vittringen...
när någon sträcker ut sin hand...

På väg mot våren...mot nya drömmar...
med förhoppningar...
om en bättre och mänskligare värld...
och så vandrar vi...igen...och igen...

Vi var vänner

vi höll ihop
vi var mätta och nöjda
oroliga ibland
det var vinter

Nu är det vår
det kom en bil
Jösse sover
för gott
i hararnas himmel

Ärlighet...innerlighet...

...eller strävan efter en plats i rampljuset...
till varje pris?
Att vara människa, en ensam herde, att ha sin stolthet, sin värdighet, sin plats i livet...sin tilldelade plats...

Utan pengar, utan bostad, utan kändisskap, utan berömmelse, utan falskhet och svek...

Men, kanske... i den bästa av världar...en förmåga att vara nöjd...att se positivt på livet, trots att du inte är i topp...inte är på löpet...inte ens vet vad löpet är och står för...

Du är Du och Du är bäst...både i öst...och väst...
Du har ett LIV...ta vara på det...det är så kort...så skört...

Är Du nöjd...om inte...när blir Du nöjd?

Räven i isen...

räven i snöyran
och ripan som frusit fast i det kalla blå.
Figurer, varelser...fantasi och verklighet...
en dag vid havet, en vacker dag...
en dag att bära med sig i minnet...
att vårda ömt, inför mindre vackra dagar...
Tack naturen, tack för att du finns...
tack för att du vårdar och helar.

Jag vandrar...

jag stannar upp,
jag reflekterar...
över livet, över falskheten...
över likheter och olikheter,
över proportioner, konstiga sådana...
över människans tillkortakommanden...

och då, just då ser jag ljuset i ett stängt fönster.

Jag öppnar fönstret...
mot världen, mot framtiden, mot hoppet...
och inser, att det aldrig är för sent...

Livet börjar och fortsätter...i morgon.

Nattens mystik...

blir gatans teater...på Karlsbron i Prag.

Ibland blir det fel...och...så blir det rätt...

till slut...
När min trädgård invaderades av fyrbenta vänner, av rådjur...de vackraste av vackra...
då,...var varken jag eller kameran förberedda...överexponering blev resultatet...men...
så rätt det blev, så vackert och oförutsägbart...
Så småningom ändrades inställningarna, men, blev det bättre?...nej och åter nej...
Konklusion: det spontana, det omedelbara, det icke väntade...när man fångar tillfället i flykten, när man släpper på alla måsten...när man är...här och nu...mitt i verkligheten, mitt i livet...
Ödmjukhet och spontanitet, mina vänner...
det är helgens mantra!!
Skål!

Moonlight shadows...moonlight friends...

i min lilla improviserade djurpark.
Rådjur, räv, grävling, harar, ekorrar, fåglar i mängd...en och annan älg...och kanske, vad det har viskats...varg?
Det räcker gott utan varg...jag gapar inte efter för mycket...jag är oerhört tacksam och även förundrad över djurlivet i min närhet...
i Värmdö...Stockholms vackraste skärgård...ett stenkast från asfaltdjungeln:)
De dras till oss homo sapiens...tar vi hand om dem?...
de var här före oss...de äger...de berikar.

Att gapa efter mycket...

att längta efter SOLEN...att vilja och önska...att bli nedtryckt, gång efter gång...att resa sig...
och till slut...bli HEL...en hel människa, med allt vad det innebär, allt vad det kräver och alla stora förväntningar...
Att vara sig själv...strunta i omgivningens tyckanden och orimliga krav...
Att vara DU...du, och ingen annan...
det är stort, det är svårt...
det kräver...
ödmjukhet...självinsikt...och MOD.